14 jan. 2010

Sol, sand och salta stänk


Text och foto: Anna Riberth


Tillbaka till det vilda och vackra Costa Rica

Jo det fanns kvar. Två år senare och det mesta var sig likt, men den dammiga, gropiga vägen som leder till det lilla fiskarsamhället Puerto Jiménez var asfalterad och bred som en fransk boulevard. Vad betyder det? En förbättrad infrastuktur, en möjlighet för lokalbefolkningen att ta sig därifrån och se mer av världen, men också en möjlighet för turister att ta sig dit, att upptäcka vad jag lite egoistiskt vill hålla för mig själv. En pärla på Stillahavskusten, en port till Costa Ricas vilda natur och djurvärld.

Det har gått två år, 24 långa månader sedan förra gången den knökfulla, AC-befriade och milt uttryckt icke komfortabla bussen bromsade in på den lilla busstationen. Långa månader som hunnit förändra mitt liv men som också skulle visa sig hade förändrat mycket på platsen som jag ser som mitt andra hem här på andra sidan Atlanten. Dörrarna öppnades, den tropiska värmen vällde in, t-shirten klibbade på ryggen, vi var framme, en nio timmar lång resa ifrån huvudstaden San José. Världens ände, nästan. För en stressad nordeuropeisk själ som jag innebär en vistelse här att jag tvingas vara mindre fåfäng, mindre materialist, mindre perfektionist, ja det är fan nyttigt. Här är saker lite mer äkta, lite mer genuint, avskalat och okomplicerat, i alla fall i mina ögon.
.
Costa Rica är ett färgstarkt land, på alla sätt. Husen är målade i alla tänkbara färger, män-niskornas kläder, frukter, mat, ja allt utgör en palett av livets alla kulörer. Och hit kommer jag blek och grå, vad landet gör med mig är underverk, solen färgar min hy gyllenbrun på några dagar, hårets bleks blondare och jag får plötsligt en lust att klä mig i färger för att bli en del av det ”glada” samhället.

Här känner jag mig inte som en turist, trots att mitt utseende utstrålar backpackerlooken och i många av lokalbefolkningens mening får jag epitetet ”gringa” rätt och slätt. När jag talar om att jag kommer från Sverige så nickar de och tänker på Schweiz, alper och ostar. Men det gör mig ingenting, inte här. Ingen annanstans har jag upplevt att leendena är bredare och gästfriheten större. När ska jag få bjuda tillbaka? Min knaggliga spanska gör det frustrerat svårt att uttrycka den tacksamheten jag känner.

Puerto Jiménez har lämnat ett svårt år bakom sig, den världsomfattande ekonomiska recessionen har gjort att många turister har lyst med sin frånvaro. Ett sådant faktum slår hårt mot ett samhälle där människor satsar på turistnäringen, öppnar nya restauranger, asfalterar flygplatsen och anlägger en vacker, stenlagd strandpromenad. Men många människor verkar ändå ha det bättre, den förnyade infrastrukturen gör livet lättare och valmöjligheterna fler. Jag måste erkänna att en del av charmen, det oexploaterade och romantiserade har tappats någonstans på vägen, men så är det nog en ganska typisk reaktion för den upplevelsetörstande och ”hitta-den-öde-stranden-sökande” resenären som jag faktiskt är. Vad är det som säger att samhället här ska stå stilla och vara så där förföriskt exotiskt och oförbrukat?

Turismen på en plats som denna kan både göra gott och fördärva. Turismnäringen generellt i Costa Rica kan vara ett sätt för människor att försörja sig utan att behöva slita på banan-, kaffe- eller ananasplantage där de riskerar att bli sjuka med men för livet. Men inte önskar jag att Costa Rica ska bli ett nytt Thailand, med solstolar som täcker strändernas alla kvadratmetrar. Nej, istället står hoppet till att detta fantastiska land utnyttjar de resurserna de har; naturen, djurlivet, kulturen och människorna i sina rätta element. Costa Rica och OSA halvön varpå Puerto Jiménez är beläget är klassat som den plats i världen som har den största biologiska mångfalden. Att satsa på en hållbar ekoturism och bygga långsiktigt för framtiden tror jag blir en välklingande melodi.

Några första små steg på en lång resa har tagits och om en sådan efterfrågan finns så tror jag att Costa Rica kan skapa en turism som alla kan tjäna på. Men det måste få kosta - kvalitet och de upplevelserna du får kan inte mätas i pengar. Att vi har möjligheten att flyga dit och att vi ser det som en självklarhet gör att prutande väl på plats känns beklagligt. Om vi istället spenderar några extra kronor på och stödjer lokalförankrad turism, det vill säga turistboende som inte ägs av utländska ägare där pengarna lämnar landet, så har vi kommit en bit på vägen. Undvik ”All Inclusive” och prova den lokala matkulturen, det ger mer spänning och mer värde i reseupplevelsen.

Om… nej snarare när jag återvänder till mina Costa Ricanska vänner i framtiden så hoppas jag på att få se en fortsatt positiv utveckling i landet, ett land som fortfarande är vilt och vackert och sådär charmant färgstarkt som jag vill minnas det.

Inga kommentarer: