6 jan. 2009

Investeringar efterlyses!

Källa: Afrikagrupperna, tidskriften Södra Afrika nr 9-10 2003 - Turism på gott och ont
Text: Ulrika Blom Mondlane, Maputo


Med underbara stränder, orörd natur och kulturellt intressanta miljöer finns det stor potential för en växande turism i Moçambique. Frågan är vad som krävs för att den ska ta fart.

Landet har mycket mer att erbjuda men det är svårt att ta sig fram och mycket lite är utbyggt för att klara den bekvämare turisten.

15 mil norr om Pemba i norra Moçambique ligger Ibo. Det är en liten ö i indiska oceanen, mest känd för silversmide och slavhandel. Idag kanske man främst talar om Ibo som platsen dit Frelimovänliga hövdingar skickades under självständighetskriget för att torteras och dödas. Fångarna hölls i den gamla fästningen som byggdes på 1700-talet och därför vill ingen bo där. Istället håller silversmederna till där.

I fästningsentrén gör smederna de vackraste smycken. Av gamla silverpengar och silver som de lyckas få tag på från sjömän och handlare på fastlandet skapar de fantastiska, nästan broderade, kedjor och utsirade smycken. Dessa påminner om vikingatidens smycken. Smederna arbetar med mycket enkla medel och traditionella metoder. Gamla skinnbälgar används för att blåsa styrka och värme i elden, och citronvatten kokas för att polera silvret blankt. Det bankas och det smids.

Silversmyckena säljs för en billig penning på ön, en femtilapp får man ge för ett vackert halssmycke. På stranden i provinshuvudstaden Pemba finns också försäljare. En smed berättar att de nu har fått kontakt med en person som ska sälja smycken i Maputo. Det ska kunna ge bättre inkomster, hoppas man, för än så länge ger det inte tillräckligt med pengar att leva på.

Men det finns en framtidstro för silversmidet på ön. Från början var det indierna som började med detta speciella silversmide på ön och som lärde ut det till afrikanerna. Fram tills nyligen var det bara fyra äldre män som smidde smycken och det var det ett yrke som gick i arv. En av de äldre berättar att han lärt sig av en farbror som, precis som han själv, ärvt yrket från sin farbror. Nu har flera unga sökt sig hit för att så sakteliga lära sig yrket.

Ibo har varit en handelsö i flera hundra år trots att den ligger undanskymd bakom andra öar. Elfenben och slavar skeppades under en period ut av portugiserna. Bland annat fängelset gjorde ön till en viktig administrativ utpost fram till självständigheten 1975.

Idag syns dock mycket lite av detta. Befolkningens storlek idag är endast en spillra av den tidigare. Totalt omkring 5 000 bor i hela distriktet som består av ytterligare några fler öar. Efter självständigheten flyttade de flesta från ön, kvar lämnades gamla och fattiga fiskare. Det är väldigt förfallet och mycket lite av den utveckling som sker i övriga landet tycks ha kommit ön till godo.

Men turismen börjar spira så sakteliga, trots det faktum att varken landvägen till Quissanga och båten över kanalen, eller sjövägen från Pemba, är lättframkomliga.

Med två små pensionat kan man bo och äta bra på ön. Ska det bli något för fler att försörja sig på behövs dock större investeringar. Pemba har nu direktflyg till Maputo, Dar es Salaam och Komorerna och där finns ett flerstjärnigt lyxhotell och bra infrastruktur.

Men det behövs hjälp för att styra turismen till landbygden som så desperat behöver ytterligare försörjningsmöjligheter. Vad man behöver är framför allt bättre transporter och utökad infrastruktur. Sådant som den enskilde i liten grad kan finansiera.

Inga kommentarer: