24 jan. 2009

Miljösamvetet som blev en produkt

Källa: SVD, 2008-10-04
Text: Sofia Hemmilä
Foto: Frida Naranjo Ahlmark

PÅ RESANDE FOT Ekoturismen är ett nytt och alltmer ­populärt sätt att resa för den som längtar efter mer ­genuina upplevelser i oförstörda miljöer. Den är också ett fenomen som gör synen på resande och miljö­vänlighet som statushöjande konsumtionsvaror tydlig.

Vad gör man om man vill åka på en spännande semester­resa när Mallorca sedan länge är utslitet, Thailand börjar bli var mans egendom och klimatlarmen duggar tätt? För allt fler svenskar är lösningen att boka en ekoturismresa. Ekoturismen är det nya sättet att resa – bort från trötta charter­orter runt Medelhavet och i stället till ­genuina naturområden, ibland nära men gärna långt bort. Och trots att ekoturismen för många fortfarande är ett okänt ­begrepp handlar det inte om några enstaka modiga ryggsäcksturister som ger sig ut på vandring i regnskogen. Ekoturismen är en stor och växande näring som redan har fått stadigt fotfäste i USA och som nu etablerar sig i Sverige.

Organisationen The International
Ecotourism Society definierar ekoturism som ”ansvarsfullt resande som bidrar till att skydda naturmiljöer och främjar lokalbefolkningens välbefinnande”. I förlängningen innebär det att ekoturism ska vara småskalig miljövänlig turism vars huvudmål är att uppleva sällsynta miljöer eller djur, samtidigt som den gynnar lokalbefolkningen ekonomiskt och socialt – med ­andra ord ett mycket ambitiöst åtagande. I praktiken kan en ekoturismresa till exempel betyda att man reser till Uganda för att få se utrotningshotade bergsgorillor. Tack vare detta kan sysselsättning skapas för lokalinvånare då de anställs som guider eller medarbetare inom hotell och restauranger. Entréavgifter till de parker och reservat som ­besöks kan användas för bevarandet av gorillastammen genom att bekosta parkvakter och i vissa fall utgöra ekonomisk ersättning till de människor som tidigare livnärt sig på att jaga den skyddade arten. Hur väl allt detta fungerar i verkligheten är en helt egen historia, så jag nöjer mig än så länge med att konstatera att framgången varierar och att fallgroparna är många. Ibland lyckas det, ofta misslyckas det, och alla gånger hänger eventuell framgång samman med den enskilde turistens engagemang.

Något som gör ekoturismen intressant att studera närmare är vad den säger om sina resenärer. För att göra sitt semestrande mer miljövänligt finns det en rad möjligheter att välja mellan: man kan till exempel välja bort långresorna och i stället åka någonstans inom landet, man kan resa mer sällan, man kan välja andra färdmedel än flyg och man kan leva resurssnålt på plats på resmålet. Av dessa fyra alternativ väljer den svenske turisten som vill resa miljövänligt ibland det sistnämnda, vilket kan innebära att hon sover i tält eller hydda i stället för på hotell och upplever resmålet till fots. Allt oftare väljer hon dock ett femte alternativ, ekoturism, som till synes inte kräver så mycket mer än att lägga till någon tusenlapp på resans pris. På så vis kan resenären maximera sin upplevelse samtidigt som hon inte behöver ändra speciellt mycket på sina invanda mönster för miljöns skull. Skulle miljösamvetet ändå göra sig påmint ligger det nära till hands att välja tillägget ”klimatkompensation” och hoppas att pengarna går till att plantera ett träd i Senegal eller att få någon på Jamaica att byta till låg­energilampor.

Låt mig ta ett talande exempel. Phuket, som ligger på Thailands västkust, är ett av landets allra populäraste resmål med sina vackra stränder och karakteristiska klippformationer i havet. Tack vare sina mängder besökare har området blivit jämförelsevis mycket rikt, men massturismen har å andra sidan sina negativa effekter i föroreningar, miljöslitage och överfulla stränder. I takt med att turister mer och mer anser att Phuket håller på att förstöras har efterfrågan på mer ”äkta” upplevelser ökat.

Mot bakgrund av detta startade före­taget SeaCanoe sin verksamhet 1989 som första ekoturismföretag i södra Thailand. Tanken var att erbjuda turister kanotturer i den marina nationalparken Ao Phang Nga utanför Phuket. Under turerna paddlade man förbi små öar och klippformationer som dittills varit orörda, till och med av lokalbefolkningen. Nedskräpning och alkoholförtäring var förbjudet under kanotturerna och turisterna fick inte heller kliva ur sina kanoter. Allt detta gav SeaCanoe ett gott anseende och ryktet om de fina naturupplevelserna spridde sig. Företaget omnämndes i guideböcker och fick motta en rad utmärkelser för sin verksamhet.

Dessvärre ledde framgången också till något som antagligen många ekoturismföretag får uppleva, nämligen konkurrens. Fler aktörer som gjorde anspråk på att bedriva ekoturism klev in på marknaden under 90-talet, med prisdumpning och kvalitetssänkning som följd. Turisterna tilläts av de nya arrangörerna att kliva ur sina kanoter, klättra på mangroveträd, bryta loss korallbitar och störa djurlivet. Samtidigt gick större delen av intäkterna till utländska ägare och försäljare i stället för att komma lokalbefolkningen tillgodo. Problemen har inte kunnat lösas vare sig genom samarbete mellan arrangörerna ­eller med myndigheternas hjälp. Ytterligare kritik har handlat om SeaCanoes sätt att marknadsföra sig som ekoturism när de i själva verket är helt beroende av turister som besöker Phuket i egenskap av konventionella massturister.

Fallet med SeaCanoe får stå som exempel på att ekoturism inte är någon enkel lösning och att turisternas ansvar sträcker sig så mycket längre än enbart bokningen av resan. Ekoturismen är ­redan en motsägelse i sig själv i och med att den väger koldioxidutsläpp mot nyttan att ­bevara djur- och växtarter och i denna ­balansgång kan turisten själv vara den ­avgörande faktorn för om ekoturismen blir någon framgång.

Vad turisternas val av resor grundar sig på visar tydliga mönster. Först och främst reser vi svenskar för att få sola och bada, såsom vi har gjort ända sedan charter­resans barndom. Det handlar om att komma ifrån kylan och vardagen för en stund. Men värme är inte det enda kravet vi har på vårt resmål, för utöver detta enkla kriterium väljer vi resa ungefär på samma sätt som vi väljer bil. I takt med att vi blir allt mer erfarna resenärer blir vi också mer kräsna. Den nya sortens turist är individualist och kallar sig helst resenär. Det de vill uppnå med sin resa är upplevelser. Resan är inte bara något njutningsfullt utan också ett sätt att markera identitet och status, precis som bilar, kläder och elektronikprylar länge har gjort.

Detta fenomen har behandlats av Bengt Sahlberg, professor i ­turism, i boken ”Rötter, riter och roller” (2004). I många år har ett solbränt ansikte varit en tillräcklig symbol för att visa att man har tillbringat semestern på en trevlig plats, men det håller på att ändras. ­Enligt Sahlman spelar upplevelsefaktorn en allt större roll för vår konsumtion. Upplevelser vid resor får ofta hög status, framför allt i ­efterhand när man pratar resminnen med vänner, släktingar och kollegor. Upplevelserna blir till material i en spännande historia. Mot bakgrund av detta resonemang är det enkelt att se den tydliga profileringen mot upplevelser som utmärker eko­turismen och gör den attraktiv. En bergsgorillesafari till Uganda med familjen signalerar givetvis högre klass än en charterresa till Kanarieöarna. Målande uttryck som ”alternativ”, ”tillbaka till rötterna” och ”bort från de vilda folkmassorna” figurerar nu i vissa resebolags reklam och oundvikligt degraderar det den traditionella charterturismen till något mindre unikt. Kanske är det så att det miljövänliga är den nya lyxen och statussymbolen. På samma sätt som man kan bjuda vännerna på dyrt miljömärkt naturbeteskött vid festliga tillfällen ger en ekoturismresa en känsla av exklusivitet och hög kvalitet.

Sahlman talar även om resandet som rekreation, som mentala spa-anläggningar. Vår svenska semesterlagstiftning tillkom ju huvudsakligen för att främja folkhälsan genom stärkande upplevelser. Till stor del kan det alltså vara så att ekoturismens popularitet hänger samman med en längtan efter snabba men stora upplevelser. Det ska vara omvälvande – ”intensiv rekreation” så att säga – men samtidigt smidigt förpackat och så pass lättillgängligt att det kan köpas i form av en produkt. Ekoturismen erbjuder just detta. Som ekoturist blir man guidad direkt till de vackraste naturmiljöerna och de sällsyntaste djuren utan att behöva ordna särskilt mycket själv. Ofta är det även kopplat till hälsofrämjande aktiviteter som vandring, paddling, cykling och liknande. Tillsammans utgör ekoturismens beståndsdelar det perfekta rekreationspaketet. Det för tankarna till hur vi i väst har adopterat den indiska yogan: i Indien är yogan en livsstil, ett sätt att uppnå balans mellan kropp, tanke och själ, i en livslång process; i Sverige kan man gå till närmsta gym för att på 55 minuter få både inre frid och en snyggare rumpa. Rationellt, komprimerat och användarvänligt är ledorden även här.

Över huvud taget är det åt det produktskapande hållet som trenden pekar när det gäller miljötänkandet. I ett konsumtionssamhälle blir det naturligt att den miljöomtanke som kan omsättas till en produkt lättare vinner mark än den som i stället kräver agerande eller avstådd konsumtion. Det miljövänliga, som tidigare ansetts asketiskt och tråkigt, lyfts upp och blir en statusprodukt.

Även från resebranschens håll stöds upplevelsernas roll som kvalitetshöjare av resor. Rese­arrangören Ving och Handelns utredningsinstitut genomför regelbundet undersökningar för att kartlägga svenskarnas vanor och planer vad gäller semesterresande. År 2007 visade undersökningen att Spanien och Grekland fortfarande är de vanligaste utlandsresmålen, men att vi tenderar att resa allt längre bort och efterfrågar mer upplevelser. Tendensen går också mot ­dyrare resande; hela 20 procent mer pengar planerade de tillfrågade i ­genomsnitt att lägga på resor under 2007 jämfört med året innan.

Som en följd av uppmärksamheten kring klimatsituationen börjar nu resenärernas oro för miljön märkas, inte minst genom ökad efterfrågan på miljövänliga hotell och restauranger. Dock är intresset för att välja ­alternativa färdsätt lågt, för trots att tåget som färdmedel har fått ett uppsving utgör det fortfarande bara en bråkdel av antalet resor och flyget är helt ohotat det populäraste sättet att resa på. Enligt undersökningen söker endast 11 procent av resenärerna aktivt efter alternativa färdsätt, medan hela 70 procent kan tänka sig att klimatkompensera sin flyg­resa ekonomiskt. I slutändan är det dock betydligt färre som väljer att klimatkompensera, kanske på grund av att de nåtts av rapporterna om klimatkompensationens låga ­effektivitet. Resenärernas enkätsvar visar alltså att man är villig att betala mer för sin resa och för miljöns skull, men drar sig för att ägna mer tid och ansträngning för det sistnämnda ändamålet.

För att återgå till ekoturismen ur miljösynpunkt kan man konstatera att den bästa ekoturisten, ironiskt nog, ofta är den som stannar hemma. Det är inte i viljan att göra miljövänliga val som det brister, då den uppenbarligen är stor, vilka syften som än ligger bakom. Dessvärre kommer resan vi bokar inte att självmant bli miljövänlig bara för att den kostar mer, för när det gäller miljön finns inga avlatsbrev. Givetvis är det så att allt som görs för miljön är positivt men tydligen finns det en motvilja att inse att pengar bara kan göra begränsad nytta. Kvar har vi att hoppas på att tekniska framsteg ska skänka oss möjligheter att resa utan klimatpåverkan i framtiden. Kanske är det möjligt, om vi är villiga att betala.

Text: Sofia Hemmilä, Doktorand i naturvårds­biologi vid Uppsala universitet

1 kommentar:

kick-off göteborg sa...

Bra artikel, är bildgalleri mycket informativ, ger fler detaljer om berättelsen. Tack
Konferens västkusten