28 aug. 2008

Turismen – vår tids kolonialism

Foto: Shahab Salehi

"Välkommen till paradiset"
Reportage om turistindustrin
Källa: Dagens Nyheter 2008-08-26
Text: Jennie Dielemans

I Spanien råder vattenransonering – men turisternas golfbanor är gröna. I Karibien får öbor inte besöka sina egna stränder. Kajsa Ekis Ekman läser ett upprörande reportage om turistindustrin av Jenny Dielemans och Shahab Salehi.

Medan isen smälter, torkan breder ut sig i världen och två miljarder människor snart hotas av vattenbrist, reser svenskarna som aldrig förr. Tio miljoner passagerare flög från Sverige förra året, mer än någonsin. Vi reser allt oftare, allt längre bort, weekendresor, vi reser för att "komma ifrån" och för att det är billigt, vi reser och vet inte alltid varför.

Nu kommer en bok som ifrågasätter turismen: Jenny Dielemans reportagebok "Välkommen till ­paradiset". Dielemans har åkt runt till olika turistmål: charterturismens vagga Gran Canaria, Dominikanska republikens "all-inclusive"-resor, Cancún, Thailand och Vietnam där krigsturismen blomstrar. Resultatet är en reportagebok av klassisk typ. Reportaget är ofta den form man använder sig av i dag när man vill väcka debatt. Det är både bra och dåligt: det skapar inlevelse och man "möter" människor, samtidigt som eviga beskrivningar av situationer ofta får ersätta tänkandet. Men som grund för att diskutera turismen med vänner och släktingar är detta en perfekt bok, spännande, tydlig och lättläst.

Dielemans visar hur alla platser som präglas av turismen har tvingats förändra sig i enlighet med turistens önskemål, ofta med fatala konsekvenser för människor och miljö. Vi säger nämligen att vi åker utomlands för att vidga våra vyer, men det är inte vi som förändras mest, utan resmålen. Den som reser kommer oftast tillbaka precis likadan som förut, medan resmålet har fått ändra karaktär helt, det är folket där som lärt sig nya språk och fått anpassa sin kultur, sitt landskap och sitt sätt att tänka. Vår tid präglas av lättheten att förflytta sig - för dem med pengar - men omöjligheten att verkligen resa någon annanstans; eftersom alla resmål redan gått turistens önskningar till mötes. När turisten vill se äkta bergsfolk i Thailand men inte orkar förflytta sig mellan de avlägsna byarna, samlas alla bergsfolk i en konstgjord by, där turisten har allihop på gångavstånd och där bröllopsdanser utförs varje dag klockan tre. Och när turisten åker till en strand ska den se ut på ett visst sätt. Strandkonceptet som utvecklades på Mallorca på sextiotalet regerar fortfarande: vita stränder, palmer, vita hotell, billiga drinkar och en viss typ av "strand-souvenirer". Inte alla världens stränder ser ut så här egentligen, men de görs om för att passa in i mallen, och fiskare och växtlighet får ge vika. I Mexiko har 65 procent av mangroven försvunnit för att skapa ökenliknande "paradisstränder". Mangrove har också skövlats i Asien, och en av anledningarna till att både Asien och Mexiko drabbats hårt av tsunamin och orkanen "Wilma" är att det inte finns växtlighet kvar att binda stränderna.

Människorna som lever på turistiska platser har inte förstahandsrätt till sitt eget land: det har turisterna. På Gran Canaria är arton nya golfbanor planerade, trots att Spanien har sin värsta torka på femtio år och människor anmodas att inte slösa med kranvattnet. På många platser, som Dominikans­ka republiken, har invånarna inte ens rätt att beträda sina egna stränder, för trots att turister söker sig till fattiga länder gillar de inte att bli antastade av försäljare. När turisten däremot vill ha tillgång till människorna i landet bjuds de ut till försäljning, vilket leder till att turisten har svårt att se dem som människor. Christer, den svenske hallicken på Bangla Road i Phuket, berättar att "thaibrudar är inte som oss. Det låter kanske lustigt men vi brukar jämföra dem med en stol, fyra ben, ett ben för varje behov de har." (Dessa behov är enligt Christer mobiltelefon, mat, sömn och teve.) Dielemans visar också att inte mycket av inkomsterna från turismen stannar i landet, i Thailand försvinner 70 procent och i Karibien 80 procent.

Turismens logik är också att varje dag börjar allt från noll. Turistiska platser präglas av en underlig mental stiltje; eftersom det alltid är nya människor där, hålls samma konversation varje dag, år efter år. Can I take a picture? Can I get French Fries with this? How much? Too expensive! (Det är ironiskt att på världens billigaste platser är "för dyrt" en av de vanligaste fraserna.) Det spelar ingen roll om det är Paris eller Honduras: turism är ständig upprepning och platser där människor blir till karikatyrer på myten om sig själva, där massorna av förbipasserande blir till en enda konsument med samma ständiga frågor.

Turism är en typ av kolonialism - men turisten kan av flera skäl inte se detta. För turism är en paradox: en individuell dröm med kollektiva konsekvenser. Som Dielemans skriver: "Det är det orörda paradiset vi jagar. Men det är Bangla Road vi skapar." Och det ironiska i det hela är att turister ofta inte alls är nöjda med den falska värld som byggs upp för deras skull. Det är därför de alltid söker sig bort bortom turiststråken, bort från andra turister, till de "riktiga" platserna där turisten inte står i centrum. ­Tyvärr är det just denna rörelse som gör att fler platser blir turistiska, men det visar ändå att turisterna vill något annat: uppleva världen som den är.

Men även om man skulle kunna diskutera hur en bättre turism skulle kunna se ut, finns en konsekvens som är ofrånkomlig: koldioxid­utsläppen. Dielemans har lagt till ett kapitel om klimatet på slutet, och skriver att om hon vetat om detta innan hade det inte ens blivit någon bok. För en flygresa till Thailand släpper ut 2,5 ton kol­dioxid per person, och den senaste forskningen visar att vi måste minska utsläppen till 1-2 ton per person och år. Vilket betyder att den som åker till Thailand en gång redan förbrukat sin kvot för året. Och vad flygbolagen än säger finns inga bra alternativ i sikte. Frågan är inte varför folk reser utan varför detta är tillåtet!

Kajsa Ekis Ekman

Läs även en intervju med Jenny ­Dielemans i DN Resor på ­söndag (31/8) då vi också ­publicerar ett utdrag ur boken.

Inga kommentarer: