28 aug. 2008

Förödande jakt på paradis

Källa: Svenska dagbladet
Publicerad: 24 augusti 2008, 21.15


Paradisstränder lockar många svenskar. Men vistelsen där är inte den goda gärning för lokalbefolkningen som vi ofta tror, säger Jennie Dielemans. Hon har skrivit reportageboken Välkommen till Paradiset, om den globala turismens konsekvenser.

– Det var ju paradiset. Det var en enkel liten hydda vid havet. Det låg en liten fiskebåt där, vågorna rullade in, en palm vajade lite ­rofyllt. Jag lärde mig dyka, jag läste böcker, jag gjorde ingenting, jag sov…

Många svenskar flyr kylan och vardagen för något avlägset resemål. Journalisten och författaren Jennie Dielemans närde samma önskan att bara ”komma bort från alltihop” när hon 2004 gjorde sin första resa som backpacker i Sydostasien, till Filippinerna.

Men efter ett tag började hon känna sig obekväm på paradisön där hon och dåvarande pojkvännen slappade. Bland annat upptäckte de att dykskolorna och restaurangerna inte ägdes av lokalbefolkningen utan av turister som hade blivit kvar. Lokalinvånarna gick istället längs med stranden och tiggde.

– Vårt överläge var så tydligt och vi funderade på vilka som egentligen driver den där utvecklingen.

Det blev startskottet för reportageboken Välkommen till Paradiset som hon har gjort med fotografen Shahab Salehi. I den skriver hon bland annat om jakten på det ”äkta”, hur vanligt det är med sexturism och turismens påverkan på miljön. Och om ”leakage”, hur liten del av pengarna på turistorten som faktiskt blir kvar där. Enligt en internationell undersökning är läckaget i Thailand 70 procent och i Karibien 80 procent. I takt med att allt fler väljer ”all inclusive” stiger siffran.

När man som flitig backpacker läser Välkommen till Paradiset sjunker man allt längre ned i soffan. När vi träffas i en hotellbar i Stockholm är därför ”Vad ska vi göra istället?” något av det första jag frustrerat undrar.

Jennie Dielemans ler igenkännande åt frågan. Påpekar att det här är ett komplext problem om globala orättvisor och om vår konsumtion av natur, stränder, människor och arbetskraft.

– Man kan inte som enskild individ stå för förändringen, fast det kan vara ett komplement. Så om man reser – vilket jag tycker är tvivelaktigt av miljöskäl – gör man mindre skada om man inte åker ”all inclusive”, om man äter och bor lokalt och inte prutar utan dricksar. Dessutom tycker jag att man ska stödja organisationer som arbetar med turismens konsekvenser på plats.

Är det ideala att vi slutar resa?

– Nej. Men jag skulle behöva skriva en hel bok om vad man ska göra istället. Jag bestämde mig för att man måste börja med att ens diskutera de här frågorna, för de har varit en blind fläck. Vi har varit naiva och trott att vårt resande är något slags solidaritetshandling. Det är det inte.

Jennie Dielemans och Shahab Salehi har legat i hårt. De har hängt på olika turistorter, som Phuket i Thailand, Puerto Plata i Dominikanska republiken och San Augustin på Kanarieöarna, i långa perioder. Det märks i de nära samtal de återger med allt från prostituerade och svenska sexköpare i Thailand till miljö­aktivister i Mexiko.

Mycket i boken är häpnadsväckande. Som att det på ett Ving-­hotell i Phuket såldes en sexköpsguide riktad till skandinaviska män, som SvD rapporterade om förra veckan.

Själv upprördes Jennie Dielemans mest av de burmesiska flyktingarna i Khao Lak som under fruktansvärda förhållanden byggde hotell, där svenskar nu kopplar av. Hon var där i samband med ettårsminnet av tsunamin 2005 och skrev en artikel om det i Aftonbladet. Det blev ingen debatt.

– Det handlade nog också om tidpunkten. Vi var så upptagna av sorgen efter tsunamin. Men vi vill inte se det heller. Vi vill inte tro att urbefolkningen dansar för oss för att de måste eller att folk sliter som djur för att serva oss.

Under resan kom de att tycka ­extra illa om en viss typ av turister, backpackern. Den där som far runt med guideboken Lonely ­Planet i ett fast grepp i jakten på det ”genuina”.

– På Filippinerna hade jag också bilden av att jag inte var som de andra turisterna utan en ”resenär”. Men man är turist precis som alla andra. Backpackern ser ner på den som väljer det turistiga alternativet Gran Canaria. Fast det hjälper inte att du har Che ­Guevara-t-shirt, du åker ändå runt och konsumerar det du har sett på en amerikansk krigsfilm, säger hon med hänvisning till kapitlen om krigsturismen i Vietnam.

– Backpacker-turisterna på Koh Phangan tror att de är så alternativa. Vadå? Utnyttja människor och ta över deras ö utan att ens reflektera över det!

Är då charter till redan exploaterade Kanarieöarna bättre? Jennie Dielemans tycker det är en intressant tanke, men har inget svar på frågan.

Hur som helst hoppas hon att boken ska göra att vi börjar prata om konsekvenserna av vårt resande.

– Jag är inte så intresserad av pajkastning. Jag anser naturligtvis att vi ska ställa resebolagen till svars för en mängd olika missförhållanden, men jag tycker man ska börja med att ställa sig själv till svars.

Hur reser hon då själv? För att peppa sig när hon skrev boken köpte hon en resa till New York. Hon gjorde alltså som alla andra och tänkte att hon skulle ”unna sig” en semester.

– Jag har full förståelse för ­behovet att koppla av från var­dagen. Men hade jag då förstått vidden av flygets påverkan på miljön hade jag inte bokat den resan. Så det var med avsmak inför mig själv som jag stod i gaten.

Lina Kalmteg
SVD

Inga kommentarer: