9 juli 2008

"Vi vill att det ska fortsätta vara ojämlikt"

Källa: Dagens Nyheter- Resor, 2004-10-24
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=334631
Text: Jennie Dielemans , frilansjournalist

Vi drömmer om en semester där vi får allt vad resekatalogerna lovar. Med vad är det egentligen katalogerna säljer? Nu kommer en avhandling som visar att världen marknadsförs med hjälp av rasistiska stereotyper.

Ingen stress. Du ligger där i hängmattan med en bok som du länge velat läsa men inte hunnit. Det har varit så mycket på jobbet. Kanske sträcker du på dig, lyfter huvudet för att blicka ut över det oändliga turkosblå havet. Och tänker att varför inte ta en promenad i den vita sanden ändå? Ta sig ett dopp och plocka några snäckor? I går snorklade du bland korallreven, du såg en vacker fisk och på kvällen somnade du till ljudet av vågor som slog upp mot stranden.

Ditt vanliga liv är långt, långt bort.

Var du är?

Det spelar inte så stor roll. Stranden vi drömmer om finns på många platser i världen: Brasilien, Thailand, Filippinerna, Gambia, Jamaica Längre och längre bort vill vi, till mer och mer exotiska platser.

- Semestern ska vara de bästa veckorna på året, det är då ens drömmar ska uppfyllas, säger Niklas Zhovnartsuk på Ving, som är ett av de många företag som finkammar världen för att hitta nya resmål som kan leva upp till våra förväntningar.

Han räknar upp en mängd kriterier som bör uppfyllas: Efterfrågan, bra vägar, fungerande elektricitet, säkerhet och trygghet, fina stränder och så vidare. Men framför allt ska det vara prisvärt. Med andra ord billigt, vi ska få mycket för pengarna. Varför det är billigt och vilka konsekvenser det har för människorna som bor i länderna som vi besöker, är något som varken researrangörer eller vi själva brukar ta ställning till.

Inte heller är den politiska situationen i landet det första man som turist reflekterar över. Det är inte rapporterna om grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i till exempel Thailand och Kuba man läser, det är resekatalogen.

Turism är i dag en jätteindustri. Enligt WTO (World Tourism Organization) reste mer än 700 miljoner människor till ett annat land år 2002 och genererade en sammanlagd inkomst på 474 miljarder dollar.

Det är en industri som har växt snabbt. I Sverige bestod resandet före 1960-talet mest av bildningsresor i Europa, där de som hade råd åkte runt i buss och tittade på det europeiska kulturarvet. Därefter slog chartern igenom; vi ville ha sol och bad, kunna njuta och dricka alkohol. På 80-talet åkte backpackern på långresa och på 90-talet kunde charterresenären göra detsamma.

I dag är Thailand ett basresmål lika självklart som Kanarieöarna. Nu vill vi alltså ännu längre, närmare vår ultimata bild av det orörda paradiset, med den vita stranden, havet och solen. Men drömmen inkluderar sällan dem som bor i paradiset, dem vars land vi tänker gästa.

Klas Grinell, idéhistoriker och före detta reseledare, som i november disputerar med avhandlingen "Att sälja världen - omvärldsbilder i svensk utlandsturism" har granskat hur resebolagen har salufört världen, från 1930-talet och framåt. Enligt honom förekommer knappt några människor över huvud taget i reklamen och om de gör det så används stereotyper för att blidka vår "turistblick".

Vi får helt enkelt vad vi förväntar oss. I Tyrolen är det gemytligt och folk bär lederhosen, i Holland folkdräkt och träskor, engelsmän är riktiga gentlemän och afrikaner har ben i näsan och så vidare.

- De här stereotyperna är ofta uttalat rasistiska, eftersom de springer ur 1800-talet. Då är det klart att det är värre för afrikaner än för européer att stereotyperna lever kvar, säger Klas Grinell.

Ett av de värsta exemplen på hur turistindustrin har försökt slå mynt av vår längtan efter det exotiska, var när det 1998 upptäcktes ett mänskligt zoo i nordvästra Thailand, där tolv vuxna och tjugoen barn ur Padaungstammen hölls fångna. Där visades de upp för turisterna, som kom för att se deras förlängda halsar. De tvingades sjunga traditionella sånger, dansa och sälja smycken. De som försökte fly misshandlades.

Fram till 1995 arbetade Klas Grinell själv som reseledare i bland annat Vietnam. Fyra år senare åkte han tillbaka och kunde då se en viss ekonomisk förbättring till följd av turismen, åtminstone hos några grupper. Flera av hans bekanta inom medelklassen hade kunnat köpa bil eller börjat drömma om en skoter. Samtidigt var det stora antalet fortfarande fattiga.

- När det är så fattigt att två dollar är en godtagbar dagslön kan det löna sig att hänga efter en turist en hel dag. Kanske får man pengar till slut. Men vad innebär det för kontakten mellan turisten och befolkningen? Det blir förnedrande. Även för turisten. Hur man än gör så blir det fel.

Mönstret känns igen från andra populära resmål. I Mexiko (där hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen), Dominikanska republiken, Gambia, Brasilien och så vidare, fattiga länder dit det är dyrt att resa men billigt att semestra, påverkar våra semesterpengar hela det lokala samhället. Vi kan resa dit, de kan inte ta sig därifrån; vi har pengar, inte de; de säljer vad vi vill köpa (klockor, solglasögon, sex...).

Också för turisten blir kontakten med lokalbefolkningen påfrestande, ett problem som man på flera håll har löst genom avgränsade områden för turisterna, där man kan sola, bada, äta, dricka och dit befolkningen nekas tillträde. Dessutom har kryssningar, när turisterna inte behöver gå i land över huvud taget, blivit allt populärare. Man får landet, den vackra omgivningen, men slipper dess befolkning.

Men vad innebär det? Att vi inte ska resa till fattiga länder över huvud taget?

Frågar man resebranschen svarar de att vi naturligtvis ska göra det.

- Men som turist har man alltid ett ansvar när man reser, att man respekterar landet man åker till, säger Niklas Zhovnartsuk på Ving och fortsätter:

- Fast det är klart att åker du på semester en vecka och det är den enda tiden du har tillsammans med din familj, då kanske du håller dig på hotellet och inte rör dig så mycket bland lokalbefolkningen. Det är ju trots allt sol och bad du köper.

Ställer man frågan till Klas Grinell, säger han:

- Jo, man kan väl åka. Men jag tycker också att man har ett ansvar för att man upprättar en relation. Jag brukar jämföra med att man går och hälsar på sina grannar. Då försöker man ta seden dit man kommer, man går inte bara dit för att kolla, utan är trevlig och intresserad. Efteråt fortsätter man att hälsa i trappen och är kanske schyst och bjuder igen.

- Det behöver inte vara så enormt mycket, att man hänger med i tidningarna, börjar intressera sig för landet man varit gäst i. Att man faktiskt vet vart man åker.

- Problemet tycker jag är föreställningen att världen ska vara billig. Det vanligaste klagomålet när folk har varit nånstans är att det var för dyrt. Men varför ska det vara billigt för oss? Det bygger ju bara på att vi vill att det ska fortsätta att vara ojämlikt, att vi vill fortsätta att vara privilegierade, säger Klas Grinell.

Inga kommentarer: