10 juni 2008

När turisterna tar över stranden

Källa: Dagens Nyheter- Resor 2004-10-22
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=334606

Text: Jennie Dielemans, frilansjournalist Illustration: Tomas Nilsson


På Malapascua, en liten ö i Filippinerna, väntar man på turistinvasionen. Hoppas och bävar. Massörerna på stranden och den inhemska dykskolan vill ha fler kunder. Men många turister vill kunna köpa allt för pengar - från kokosolja till kvinnor. Hur beter vi oss egentligen på semestern?

Klockan är kvart i åtta när Benjamin "Bardo" Aro börjar samla ihop sina saker. Han stoppar ner massageoljan med kokosdoft, en rödblå sarong för turisterna att ligga på och även några t-tröjor med "Filippinerna"-tryck. Han tar den vanliga vägen, fem minuter förbi flätade små hus lika hans eget, förbi den stora gropen där man bränner turisternas petflaskor, skräp, batterier, plastpåsar, och han hukar sig under elledningarna som leder bort mot deras strandhyddor.

Det är på stranden han arbetar. Går fram och tillbaka, från morgon till kväll, varje dag, året om och frågar:

"Massage? Do you want massage? Maybe massage?"Det är inte så ofta någon säger ja.

På Malapascua, en liten ö utanför Cebu i Filippinerna, finns det tjugotvå massörer och just nu relativt få turister, inte mer än ett hundratal. Det går rykten om att de ska bli fler, man säger att Malapascua ska bli det nya turistparadiset, att de välmålade strandhyddorna snart kommer att fyllas av rika amerikaner och japaner, tyskar och svenskar. Bara man får hit vatten. Och bättre elektricitet. Och städar stränderna. Det är i alla fall vad de som äger dykskolorna säger.

Bardo hoppas att det blir bättre då, att han ska få in de femtio kronor han behöver varje dag för att försörja sig själv, Tyrya och de tre barnen. Inte som den senaste månaden när de har fått klara sig på mindre än tio kronor per dag, det går helt enkelt inte.

Det var hans fru som lärde honom att massera, hon hade gått en kurs i Cebu och väl hemma igen hjälpte hon Bardo att skola om sig från fiskare till massör. Det var tvunget, fisken i de här trakterna har försvunnit mer och mer, hårda stormar i kombination med ett utbrett dynamitfiske förstör korallreven, och någonstans måste han få pengarna ifrån.

Bardos omskolning ligger helt i linje med Filippinernas regerings. Precis som många andra fattiga länder satsar man hårt på turismen.

I ett land där fem miljoner familjer lever under fattigdomsgränsen, där stora rikedomar samlats i händerna på ett fåtal och där, bara i huvudstaden Manila, tre miljoner människor är utan tillgång till rent vatten - där sätter man sin tilltro till den ständigt växande turistindustrin. Turistdepartementet har därför utarbetat det man kallar för "the Tourism Master Plan", en kartläggning av möjliga turistmål och en satsning på att turismen ska bli den filippinska ekonomins flaggskepp. Man ska "minimera de negativa konsekvenserna av turismen, maximera de postitiva och skapa en hållbar tillväxt". Förhoppningen är 150.000 nya jobb innan år 2010.

Det regnar lite, små, små droppar och Bardo går hela vägen längs stranden utan att få napp. På en av verandorna sitter ett tyskt par och pratar med varandra över en drink och Bardo tittar upp och frågar:

- Cheap massage?

De hör honom inte.

- Excuse me, maybe massage?

Kvinnan, som sedan kommer att säga till sin man att hon är så hiskeligt trött på att folk hela tiden vill ha något av henne, himlar med ögonen, tittar ner på Bardo och skakar på huvudet.

- But maybe tomorrow?

- No thank you. Please leave.

Före 1999 fanns det bara två hotell på Malapascua - Cocobana och Blue Water - men så började utländska turister hitta hit och det byggdes fler och fler hus längs stranden. Allra störst växte sig Blue Coral, ett massivt komplex med väldig matsal, ett trettiotal rum och en utomhusbar med utsikt över havet. Flera bybor irriterade sig över bygget, de kände sig överkörda när mer och mer av stranden åts upp utan att någon frågade dem vad de tyckte. Men nu står det där det står och i baren finner man 19-åriga Glenda Bauno som blandar till "två drinkar för en" till de få turister som kommer hit.

- Mitt mål är att få ihop nog med pengar så att jag kan ta mig härifrån, men det är svårt. Jag tjänar bara sextiosex pesos per dag.

Sextiosex pesos är tretton kronor, långt under minimilönen i Filippinerna, men något man som arbetare måste finna sig i. Passar det inte finns det alltid någon annan som kan göra jobbet.

- Helst vill jag ta mig utomlands, hitta ett arbete så att jag kan skicka hem pengar till familjen.

Många filippiner gör så, samlar ihop till en biljett till USA, Japan eller något annat rikt land, där de tar jobb som barnflickor, hembiträden, barnskötare. De kallas balikbayan, de åtta miljoner filippinska medborgare som arbetar utomlands.

En som redan har provat på lyckan som gästarbetare är Maria Papasin. Hon är 31 år och har nyligen kommit till Malapascua efter nio år i Japan.

- Jag var nästan alltid ledsen där. Det enda jobb jag fick var som dansare på en nattklubb. De var inte snälla mot mig, de såg ner på mig. Japaner står högre än filippiner, det är så tydligt. De har pengarna, och jag kände mig väldigt utlämnad.

Nu drömmer Maria om att bli dykinstruktör. I ett skjul längst bort på stranden, den enda av öns sex dykskolor som ägs av en filippin, har hon fått jobb. På en skylt står det skrivet: "Let the locals guide you". Tanken är att Maria ska få folk att ta certifikat hos dem, men affärerna går trögt, inte en enda kund sen hon började. Turisterna vill hellre dyka med engelsmän, tyskar eller amerikaner.

- Tidigare fanns det en överenskommelse mellan dykskolorna att alla skulle ha samma pris. Men det är lätt för dem att säga, de har ju kunder. Nu har vi sänkt priset och alla är arga på oss. Fast det struntar vi i. Vi är från Filippinerna och det är inte de.

- Det är ju oftast så. Västerlänningar kommer hit, gifter sig med en filippinska så att de kan starta dykskolor, hotell, restauranger.

Jag tycker det är sorgligt att se, för oftast är det unga tjejer som blir behandlade som skräp av de här männen. Om turismen skedde på schysta villkor, då vore det okej, men folk kommer hit, vill ha en bit av stranden och göra sin egen grej. De bryr sig inte om dem som faktiskt är härifrån.

Ändå hoppas Maria på att fler turister ska hitta hit, om inte annat för att dykskolorna då kanske skulle slippa slåss om de få som finns.

- Jag skulle inte ha något emot om Malapascua blev nästa Borocay.

Ön Borocay lockar varje år tiotusentals turister, främst från Japan, Sydkorea och USA. Dess en och en halv mil långa sandstrand har kallats "den vackraste stranden i världen", och från några få hotellanläggningar för femton år sedan, täcks nu Borocays strandbryn med mängder av hotell och bungalower. Där finns indiska restauranger såväl som sushibarer, klädaffärer och sportbutiker, dykskolor och jetskiuthyrning. Man kan till och med få svensk frukost om man vill. Turistexplosionen har skapat en del arbeten för lokalbefolkningen, i tvätterier och gatustånd bland annat, men de som försöker sig på en egen verksamhet i form av att sälja solglasögon, blinkande jojor eller klockor motas effektivt bort. Säkerhetsvakter med hagelgevär patrullerar affärer och hotell.

På flera ställen sitter skyltar uppsatta med texten:"Inga försäljare tillåtna!" och "Stör inte våra gäster".

På Borocay finns allt en turist kan behöva för att uppfylla sina semesterdrömmar, långsträckta vita stränder att strosa på, skinande sol att steka sig i, god mat, billig sprit, nattklubbar och sex. Allt går att köpa för pengar, från kokosolja till kvinnor. Flygbolaget See Air vet att spela på denna turisternas förväntan om sex på semestern, och på reklamaffischerna syns en ung filippinsk tjej i bikini med trånande blick. Rubrik: "You can take me anytime!"

Längs huvudstråket strosar sydkoreanska barnfamiljer sida vid sida med äldre västerländska män och deras 15-åriga filippinskor. Det är normalt. Ingen reagerar. Konsekvenserna av turism i fattiga länder som Filippinerna följer ett gemensamt mönster. Å ena sidan: arbeten, i flera fall utbyggd infrastruktur (el, telefon, vägar, transportmedel), vissa skatteintäkter för värdlandet och så vidare.

Samtidigt har exempelvis UNEP (United Nations Environment Programme) visat att den största delen av vinsten inte stannar kvar utan läcker tillbaka till turisternas hemländer.

Internationella flygbolag och researrangörer ska ha sitt, de utländska hotellägarna likaså, mat och dryck måste importeras - 70 procent av de pengar turisterna spenderar på sin semester i Thailand uppskattas lämna landet, i Karibien är procentsatsen ännu högre.

Dessutom blir det vanligare med så kallade "all inclusives", hotellpaket där allt ingår och turisten inte behöver lämna området ens för att äta. Möjligheterna för lokalbefolkningen att ta del av de pengar turisterna spenderar minskar då drastiskt.

Andra effekter har varit att priserna för attraktiv mark längs stränderna har stigit och i flera fall tvingat lokalbefolkningen att flytta därifrån. Därtill kommer det stora antal turister som reser till länder som Filippinerna, till platser som Puerto Galera, Olongapo, Manila, Borocay, för att köpa sex.

De kommer även till Malapascua. Glenda, på Blue Coral, har serverat många av de män som köper tjejer i hennes egen ålder nere i Cebu och tar med dem hit.

- Ibland är det svårt att le mot de där männen. Men man måste ju. Det är mitt jobb.

Sexindustrin genomsyrar även den övriga turismen och märks på hur turisterna behandlar dem som bor här. Janet Hanlon, en filippinska som tillsammans med sin brittiske man, driver hotellet Blue Water mitt på stranden, berättar att hon till en del turister vill bara vill säga att "Du, min personal är inte till salu, de är inte dina djur", men ofta är de fulla och då är det ingen idé.

- Många här har blivit vana vid att turisterna ser ner på dem, det har blivit en del av vardagen.

Statusskillnaden gör sig också gällande i förhållandet mellan de utländska ägarna och deras anställda.

- Det är bara att inse. Det här är ett land av barn, uttrycker sig en dykinstruktör på dykskolan Bubble 07. Hans kollega, som rätt och slätt kallar sina anställda för "the boys", formulerar sig tydligare:

- Folk här måste uppfostras till att förstå att turismen är bra för dem.

Är turismen det? Skulle det vara bra för Malapascua om fler turister tog en båt från fastlandet ut hit?

Åsikterna på ön går isär. Janet är osäker. Fler turister innebär mer av allt, mer konkurrens, fler restauranger, hotell, dykskolor, massörer, försäljare, sopor.

- Jag vet inte hur mycket vi skulle tjäna på det egentligen.

Bardo å andra sidan, han svarar ja. Fler turister är lika med fler kunder att massera, är lika med mer pengar. Pengar som hans familj i allra högsta grad behöver. Däremot vet han inte, om han fick välja, hur han vill ha det i framtiden. På frågan om hans söner också ska bli massörer säger han:

- Aldrig! De ska bli fiskare.

Inga kommentarer: